Sportlovsveckan var stormig, mörk och blöt. Vinden ven i skorstenen och vardagen kändes grå och trög. Barnen var bortresa. Jag passade på att leka med lera vid köksbordet. I garderoben hade jag hittat en bortglömd hink med tre år gammal lera som ännu var förvånansvärt mjuk.

Ur den gamla, unkna leran började Mårran ta form.

Stor nos/näsa är ett karaktärsdrag. Näsan är ihålig med små osynliga näsborrar undertill så att luften ska cirkulera.

Hemsk selfie med Mårran… Här är hon nästan klar, bara ena handen saknas.

• 

Mårran dras till ljus och värme som känt. Men hon är en kylig typ.

Jag använde stengodslera som passar till skulptur. Men trots att hon fick torka långsamt under blöt handduk så sprack hon på insidan, och jag är rädd för att hon inte klarar bränningen….

När hon var lädertorr tog jag med henne till skolan och kursen där jag bränner mina alster. (Jag har ingen egen brännugn) Kursläraren tyckte att jag trots de stora invärtes sprickorna ändå skulle göra ett försök med lågbränning i 900 grader….

Men först ytbehandlade jag henne med mörkgrå och svart engobe.

Vad tror ni hände sen?

Fortsättning följer -kanske – men inte om hon sprack! Snyft…

Håll tummarna! H: Anni